Ibland händer det att jag kan fasta inne på mina favoritbloggar och läsa inlägg som är, jag vet inte hur gamla. Det var så mitt intresse för kroppsbyggning började, inte för att jag håller på med det nu men tanken att börja finns ju... Det var även så jag fick upp ögonen för biohacking. Det var även så jag började jobba mentalt!

 

Jag såg av en slump ett inlägg på en blogg om hur man når sina mål. Hur man når sina mål "biohack-style". Det handlade om att manipulera tankarna att sätta ett huvudsakligt mål. Dit vill jag! Fine, hur kommer jag dit? Här brukar man se en väg utan slut. Det handlade om att ha en tidsplan till att börja med, en som lät realistisk. Vill man komma åt magrutor på 3 månader och man har en skaplig fysik innan så är det möjligt. Då ska man nu sätta sig ner och skriva ner vad som krävs; striktare kost, mer träning och eventuellt kardio om man innan bara kör styrketräning. (Kardio är omdiskuterat, ska summera lite från en artikel jag läste idag faktiskt!)

 

Nu börjar vi se hur vi faktiskt ska nå målet. Den där oändligt långa vägen framstår nu som lång bara men inte oändlig. Det är här som biohackingen kommer in. För att göra målet lättare så sätter vi delmål. Dessa delmål ska vara så små att vi vet att vi kommer att kunna lyckas med dem. När vi lyckas med dessa delmål så kommer kroppen bada i måbrahormoner som dopamin och vi kommer att må så bra! Då kommer nästa delmål att bli ännu lite enklare och tillslut har vi fått massor med dopamin och magrutor! Detta går givetvis att använda med exempelvis pluggande inför ett prov också. Delmål kan vara att läst till den och den sidan, kunna orden; homogen och heterogen, veta i vilken ordning olika kungar regerade. Bryt upp ditt stora, svåruppnåeliga mål i många, små, enkla delmål!

 

 

Detta var då en del i starten på mitt mentala stärkande. Ikväll var en sån kväll när jag satt och hittade gamla inlägg också och jag hittade ett så bra inlägg som handlade om känsloätande. Det beskrev så bra hur en känsloätare har två vitt skillda personer inom sig. Nummer 1, den fysiska människan och nummer 2, känslomänniskan.

 

Nummer 1 har behov som sömn, närhet och hunger. Det är sånt vi inte kommer ifrån, sånt vi måste ha för att överleva. Känslomänniskan är däremot personen som får oss att göra sakerna vi inte riktigt vill, borde eller mår bra av. Känslomänniskan syns tydligt bland folk med beroendehjärnor. Det kan vara nikotin, amfetamin eller SOCKER. Känslomänniskan får en att göra saker vi inte ens registrerar, ofta för att fly undan från verkligheten eller för att tränga bort andra känslor. Istället för att gråta så äter vi choklad, istället för att ta tag i stressfaktorerna så röker vi, istället för att bara umgås så fikas det.

 

Det gäller för oss att ta tag i känslorna och när vi känner det där behovet eller begäret av att göra något så ska vi fråga oss om det är ett fysiskt behov eller om känslomänniskan är inne och spelar oss ett spratt. Är det hunger eller sug? Är det stress eller behov? Det gäller att leva ut känslorna och inte hålla dem tillbaks! Är vi glada så SKA vi skratta, är vi ledsna så SKA vi gråta/sörja. Vi ska inte dölja våra känslor i beroende.

 

Detta inlägget fick mig att vakna till lite. Jag har länge vetat att jag är en känsloätare. Men ibland behöver man ett uppvak och det här var mitt! Jag ska lära känna mig själv och min kropp. Lära känna person nummer 1 och säga upp kontakten med person nummer 2 i största möjliga mån. Jag ska ifrågasätta min kropp lite mer, för jag har tappat kontrollen och åkt av banan så att säga. Genom att lära känna dessa personer, lär jag känna mig själv. Genom att ta kontrollen över dem, tar jag även kontrollen över mig själv!